Cancer-skrämma from hell.

Alltså dra mig baklänges vad rädd jag precis blev! Nämnde för Mattias att jag var lättad över att läkaren som gjorde mitt cellprov (ni vet sånt där lyxigt, spännande prov på livmodertappen  man får ta som tjej) inte har hört av sig. Tog liksom för givet att det var samma sak med det testet som med alla andra blodprov och tester man tar, att hör man inget så var det inget. Då säger Mattias: "men du fick ju post från cancercentrum idag?". Då kände jag hur jag blev helt kall och livrädd och han tänka ca 30723850022 tankar på en hundradels sekund. Jag öppnar brevet bara för att läsa att mina prover var helt normala. Fuck off, alltså.

Förutom det så har helgen varit fantastisk. Celina blev hur firad som helst både på fredagen och lördagen, och igår var vi på Djurgården och promenerade i solen hela dagen. Känns fantastiskt att våren börjar komma på allvar. Idag blev det samtal på dagis, och imorgon börjar inskolningen som varar resten av veckan och nästa vecka är Celina ett dagisbarn på riktigt. Helt galet vad fort det går nu. Jag känner mig lite sentimental och lite töntig och vet inte om det är normalt eller om det är hormonerna som spökar. Eller lite av varje kanske?

Nu är det godnatt, för imorgon är det dagis. Och om jag blir slut av att vara med Celina en hel dag, så undrar jag hur det ska gå när jag ska umgås med 15 barn till en hel dag? Wish me luck.

Kalaspinglan =)